PAAAAAAAARTYYYYYYYYYYY!

Och du kan vinna, ja just du kan vinna:

LIONEL RICHIE-BILJETTER!

Vilket snyggt Nilecityintro.

Det har egentligen ingenting med VP att göra mer än att kombinationen fredag och fest leder dit.

Fest med delar av Gotland 08-gänget innebär följande:

Att ”vår” låt spelas.

Den grymma skakvällen är redan nämnd. I stället ska jag snacka om det som hände tidigare under dagen.

Musikhjälpen i P3. Klockan 10-16.

Kitty, Henrik och Ehsan var tillbaka för en snabb återförening. Visst finns det många programledare som är bättre, men just att P3-lyssnarnas favoritlåtar spelades igen var fantastiskt kul.

Tyvärr, på grund av jobb, missade jag rätt mycket live, men tur då att det finns webradio.

Och där spelades till exempel (för att nämna några):

* Dr. Dre feat Snoop Dogg – Still D.R.E.

* Smashing Pumpkins – Tonight, tonight

* Guns ‘N’ Roses – Sweet child of mine

* M.I.A. – Paper planes

* Paul Simon – You can call me Al

* Black Box – Ride on time

* Bob Marley & The Wailers – Three little birds

Inte ofta man hör de låtarna på radio annars. Det är därför jag älskar Musikhjälpen.

De tio mest önskade låtarna (från den ”riktiga” Musikhjälpen i december) listades dessutom.

10. The Killers – Human

9. Takida – Curly Sue

8. Katy Perry – Hot n cold

7. USA for Africa – We are the world

6. Agnes – Release me

5. Kevin Borg – With every bit of me

4. John Lennon – Imagine

3. Pink – So what

2. The Hives & Cyndi Lauper – A christmas duel

Inga jättehöjdare fram till dess, men ettan däremot var femstjärnig med pool på balkongen.

Så vinnaren är (inte helt oväntat)…

1. LADY GAGA – POKER FACE

Förutom sporadiska inslag hörde jag nästan hela de två sista timmarna. Några minuter före klockan 15 kom ett intro som fick mig att höja volymen till max. Jag la mig raklång i soffan med bakhuvudet på kudden, njöt av introt och bara…

Fy fan vad vackert.

Två grymma artister.

Men nu!? Svennebanan och We made you? VA?

I stället handlar kvällens tips om Björn Dixgård. Som vanligt lika mjuktuff i sin röst.

Vi söker dig som har en akademisk examen med intresse för att skriva reportage. Till din person har du lätt för att ta kontakt med människor och har lätt för att uttrycka dig i tal och skrift. Du ska ha arbetslivserfarenhet i minst tre år och ha körkort då det kommer bli en hel del resor till olika delar av Sverige.

Så långt var jag hyfsat med. Lät riktigt soft dessutom. Sedan sprack det.

Du behärskar turkiska felfritt och det är på turkiska du skriver i tidningen.

Mackan med prickig korv ligger på bordet bredvid filskålen med müsli. Zappar över till fyran.

Där sitter två snubbar. En har en svart tröja utan armar, svart hatt, runda glasögon och skägg. Han är lite halvlik Alexander Bard.

Den andre har vit skjorta och slips. Han är trött och har svårt att få upp ögonen.

Bordet framför den torra duon är fyllt av prylar, bland annat ett par monopelspel och ett gäng fotografier.

Bardkopian pratar. Jag fattar ingenting. Han snackar om ett språk som har 3 000 ord. Klingianska heter det. Ett språk som är enbart konstruerat för Star Trek, säger programledar-Steffo.

Jag tappar hakan i filen. Müslin fastnar i skäggstubben. Min första tanke är given: Åh nej, inte sånt här skräp. Jag får reda på att den nya Star Trek-filmen har premiär i morgon.

Bardkopian babblar vidare. Han är klingonist och har dessutom ett X mellan för- och efternamn. Han säger ett ord på klingianska (läs: Han harklar sig).

Mannen med slips är med i en svensk Star Trek-förening. Det är hans monopolspel. Man får inte öppna förpackningarna, säger han.

Spock kommer in i studion. Steffo frågar slipsmannen om hur många solar den nya filmen får:

- Sex solar, svarar han.

Okej, med andra ord är filmen lika bra som backlegenden Glenn Hysén var på Wembley mot England i VM-kvalet 1988 (han fick då sex getingar).

Steffo trivs. De fortsätter prata. Slipsmannen visar sina två extremt fula uniformer (en röd, en vit) innan Bardkopian avslutar sändningen med att återigen harkla sig ett par gånger.

*********

Torsdag, klockan 12.38.

Sätter mig i jobbilen. Är en aning stressad. Gasar. Skickar på P3. Jag vet att det är P3 Populär. Kan vara bra ibland, men Jocke Berg grämer sig lite i högtalarna. Allmänt slött, så meningslösa som bara Kent kan vara.

Låten tar slut. Programledaren Hanna Fahl tar över. En kille pratar. Spock kommer in i studion. Picard får sig en känga. The Next Generation nämns i var och varannan mening.

Jag svär.

DET VAR VÄL FAN OCKSÅ! STALKA MIG BARA!

Svaret är nej.

I stället tackar vi den personen som uppfann bloggen.

Däremot kan vi spetsa twittrandet med ett spjut och kasta det i Indiska oceanen.

För första gången såg jag tiomannabandet Ska’n'ska.

Den galnaste spelning jag varit på.

Folk hoppade, studsade, sjöng, skrek, hoppade på varandra. Allt var bara en enda helsjuk feststämning.

Hamnade längst fram. Tittade bakåt ett par gånger. Såg ut som det var ett stort slagsmål bakom mig, men alla var bara glada och dansade.

Stod bara ett par decimeter från trombonister och trumpetister. Att trombon kan låta så jäkla bra. Och denne härligt hetsige sångare som eldade på både sig själv, bandet och publiken.

5 juni gör de en ny show, även då på liten yta. Tror nog de gör sig bäst där. Jag måste dit. Vill känna den glada känslan igen som man får av en grym spelning. Eller för att Göteborgsvitsa till det: Jag ska dit.

(Tyvärr finns det alldeles för få klipp på tuben, men spola fram 35 sekunder i det nedan. Tryck sedan ner bandet och publiken i en liten källare. Då blir det ungefär som i torsdags. Riktigt jävla ruskigt galet bra med andra ord.)

Imponerande då 149 lag deltog.

I en gren kom vi tvåa och i en fyra.

Och såhär såg jag ut:

(OBS! Äkta hår.)

För er som missade detta kommer här en redovisning:

Brons till cellon (fråga mig inte varför).

Silver till trummorna.

Guld till den akustiska gitarren.

Därför: