YEEEEES!

Torsdag, klockan 8.15.

Mackan med prickig korv ligger på bordet bredvid filskålen med müsli. Zappar över till fyran.

Där sitter två snubbar. En har en svart tröja utan armar, svart hatt, runda glasögon och skägg. Han är lite halvlik Alexander Bard.

Den andre har vit skjorta och slips. Han är trött och har svårt att få upp ögonen.

Bordet framför den torra duon är fyllt av prylar, bland annat ett par monopelspel och ett gäng fotografier.

Bardkopian pratar. Jag fattar ingenting. Han snackar om ett språk som har 3 000 ord. Klingianska heter det. Ett språk som är enbart konstruerat för Star Trek, säger programledar-Steffo.

Jag tappar hakan i filen. Müslin fastnar i skäggstubben. Min första tanke är given: Åh nej, inte sånt här skräp. Jag får reda på att den nya Star Trek-filmen har premiär i morgon.

Bardkopian babblar vidare. Han är klingonist och har dessutom ett X mellan för- och efternamn. Han säger ett ord på klingianska (läs: Han harklar sig).

Mannen med slips är med i en svensk Star Trek-förening. Det är hans monopolspel. Man får inte öppna förpackningarna, säger han.

Spock kommer in i studion. Steffo frågar slipsmannen om hur många solar den nya filmen får:

- Sex solar, svarar han.

Okej, med andra ord är filmen lika bra som backlegenden Glenn Hysén var på Wembley mot England i VM-kvalet 1988 (han fick då sex getingar).

Steffo trivs. De fortsätter prata. Slipsmannen visar sina två extremt fula uniformer (en röd, en vit) innan Bardkopian avslutar sändningen med att återigen harkla sig ett par gånger.

*********

Torsdag, klockan 12.38.

Sätter mig i jobbilen. Är en aning stressad. Gasar. Skickar på P3. Jag vet att det är P3 Populär. Kan vara bra ibland, men Jocke Berg grämer sig lite i högtalarna. Allmänt slött, så meningslösa som bara Kent kan vara.

Låten tar slut. Programledaren Hanna Fahl tar över. En kille pratar. Spock kommer in i studion. Picard får sig en känga. The Next Generation nämns i var och varannan mening.

Jag svär.

DET VAR VÄL FAN OCKSÅ! STALKA MIG BARA!

07.44

På vardagar är det ungefär då jag snoozat klart.

På helgdagar ställs klockan inte riktigt så tidigt. Vet knappt när det hände senast. I morgon är det dock annorlunda. Då ska jag stå på startlinjen till en tävling med flera hundra deltagare. Alla ska dock inte starta samtidigt.

Det innebär i klarspråk att jag måste tvinga upp mig runt klockan fem. Förbaskat tidigt.

I alla fall. Klockan 07.44 är jag och ett gäng hippies ute i någon skog som jag aldrig varit i. Hade jag fått välja hade vi självklart klätt ut oss till något annat (exempelvis kinesiska adoptivpäron), men nu hade jag tyvärr inte något att säga till om.

Strunt samma. På kort varsel har jag lyckas få ihop en godkänd outfit. Först genom ”shopping” av ett extremt fult klädesplagg. Skulle visat det om inte mina kamerabatterier bangat. Det är någon form av skjorta, men ändå inte. Helt klart det fulaste jag beklätt min slanka kropp med sedan jag i mellanstadieåldern frivilligt gick på en folktät affärsgata i sunkiga, svarta hiphopbyxor, som jag önskat mig i julklapp. Lär dock inte känna mig lika obekväm i morgon som då.

Utöver mitt färgstarka överkroppsplagg har det inhandlats ett par turkosa solbrillor. Snart ska även ett par jeans förstöras. Och i morgon ska en inlånad krullperuk förstöra min fina frisyr (hade en grym hårdag i dag!). Huvudet lär koka eftersom Celsius äntligen vaknat till liv efter lång koma, men ska inte klaga nu när det för en gångs skull är varmt i vårt land.

Känner dessutom lite press på mig. Jag är invärvad för att ta poäng i tävlingar. Vi får väl se hur det går med det efter några ”falkar”.

Till zizt.

Dagens glasstips: Sandwich stracciatella.

Dagens whiskeytips: Häll upp en skvätt i en mazarinsform. Drick sedan. Gör sig bäst utan is, men gärna med mazarinen som tilltugg.

Storseger & P3

Curlingen blev en förnedring. En total kross.
Givetvis var vi otroligt lättade och euforiska efter drygt två timmars spel.
Vi spelade stundtals fantastiskt.
Det bästa av allt var att det sämre laget till och med erkände det.
När vi kvitterar till 2-2 i matcher vet ingen, men rimligtvis blir det om ett år igen.
Efter förra matchen var mitt lag inne på att starta ett korpenlag i curling, men det fanns tydligen inte i våra trakter. Då hade vi tvingats in i ett seriespel. Och där kanske vi inte är än…

Nog om vår överlägsenhet.
Har lyssnat på korta delar av Morgonpasset på P3 den senaste tiden. Jäklar vad dåligt det är nuförtiden. Bara en massa flams och trams och ostruktur. Allt har rasat sedan Olle Garp lämnade. Inte för att det var jättebra då, men i alla fall betydligt bättre.

Martina Thun ska vara ankaret och det fixar hon inte.
Kodjo ska hjälpa till, men han borde inte släppas in i radiohuset.
Och sämst av dem alla är sidekickern Hanna.
Usch, vad de förstör ett program med sådan kultur.
Låt Malin & Lovisa ha det i stället på vardagarna.

Har man suttit vid jobbdatorn och skrivit typ 8 000 tecken är man inte så sugen att fortsätta attackera tangentbordet på msn på kvällen.
Suck.
Måste hitta en bra lösning på det problemet.

Roa dig kungligt

Jaha, nu har jag gått och blivit hovreporter också.

Mer om det snart.

Först den här killen.

Hörde om honom i morse, då han intervjuades i TV4:s Nyhetsmorgon.

Rätt soft jobb ändå.

Nu till senaste tillägget på mitt CV: Hovreporter.

I eftermiddags var jag nämligen hos ett par syskon som på jävligt långt håll är släkt med den gamle svampkungen Karl Johan. Och därmed är typ trippelkusin med vår nuvarande konung.

De var givetvis lyriska över det.

Det var inte jag.

Men ändå var det en rolig intervju. Sådär lagom avslappnad stämning. En dotter till ett av syskonen tog till och med ledigt från skolan för att delta i monarkisnacket med mig. Det ledde tydligen till kalabalik när klasskamraterna fick reda på att hon hade kungligt blod. ”Jag blev omsvärmad”, sa hon.

Jag som inte är rojalist har lite svårt att förstå hysterin, såväl på lokal som nationell nivå.

Fullt upp

Uppgifter säger att jag var väldigt berusad i fredags kväll/natt.

Ryktet säger även – och detta är nästan det enda jag kan bekräfta - att jag den natten inte befann mig i den lägenhet som först var tanken.

Detta eftersom jag enligt två personer i lägenheten jag sov i först somnade på en grön trästol med handen på en dator och sedan förlyttade mig till sängen. Där fick jag dock inte ligga någon längre tid utan blev i stället ivägslängd till soffan i närheten. En soffa som var en meter kortare än mig. Minst.

När jag så på förmiddagen vaknade med ett förfärligt baksmällt huvud låg en filt, en till filt och min vinterjacka halvt över mig. Varmt? Jodå. Dessutom hade självklart ingen varit snäll nog att ta ut mina linser under natten. Så jävla dålig stil.

Jag full? Nädå.

Kul på jobbet

När jag i förra veckan skrev om skojiga incidenter på jobbet fick jag en stark känsla av att jag skulle återkomma i ämnet inom kort.

Mycket riktigt. Den dagen är redan i dag faktiskt.

Denna gången rör det sig om två telefonsamtal.

Först ringer jag en skåning. Jag gillar Skåne, speciellt skånska.

Tut. Tut. Inget svar.

Mobilsvaret går på. Ännu ett trist, tänker jag. Därför blir jag aningen förvånad över att höra ungefär detta:

” Hej. Hoppas du har något kul att säga, som till exempel en inbjudan till en grogg och gärna då med en limerick till”.

Jag börjar garva rejält och vänder mig mot min kollega.

”Om du däremot har en ko i trädgården så får du ringa farsan i stället”, fortsätter skåningen.

Jag skrattar och skrattar.

Sedan avslutar han och jag lägger på.

Ivrig att berätta detta vänder jag mig åter mot min kollega.

- Ring upp igen. Jag vill höra, säger han.

Så han trycker omedelbart återuppringning och sätter på högtalaren.

Skåningen, som visar sig vara närmare 30, svarar inte så mobilsvaret går i gång igen.

Detta följs av ytterligare högljudda skratt.

En tredje kollega kommer in. Hon vill givetvis också lyssna.

Så bara att trycka återuppringning igen. Vi är förväntansfulla och vill bara höra igen, bara skratta igen.

Efter närmare tio signaler hörs en röst. Denna gången en ”riktig”.

Vi blir lite paffa och tittar på varandra. Efter ett par sekunder kommer jag på att jag ska prata med honom så jag lyfter luren och senare under samtalet berömmer jag mobilsvaret.

Han bara skrattar.

Någon timme senare ringer det.

En kvinna med misstänkt norsk brytning vill något.

Hon verkar lite nervös, som om det hon tänker säga är något pinsamt.

Och ja, min känsla visar sig vara helt korrekt.

Kvinnan, som är max 35, vill – och lyssna noga nu – veta horoskopet.

Hon brukar läsa det i vår tidning, men kunde av någon anledning inte göra det denna veckan.

Så jag får läsa upp Tvillingarnas horoskop för henne. Det räcker inte. Vattumannens också.

- Blev du nöjd?, frågar jag.

- Ja, det är kul. Det brukar ofta slå in.

- Jaha, det brukar det!?

- Ja, det är spännande. Det kanske är du som gör dem?

- Eh, nej.

Jodå.

Slutligen: Victoria & Daniel ska bli frimärke. Det här spektaklet kommer förfölja oss fram till våren 2010, då bröllopet tydligen ska hållas.

Räckte det inte med att rymd-Christer fick ett eget frimärke?

EXTRA!

Var hemma på lunchen och skulle se lite skidor.

13.28 dök det upp en skylt på teven.

Extra Rapport 13.30 i SVT2, stod det.

Ånej, tänkte jag. Vad har nu hänt? Ny jordbävning i Sverige?

Nej, kronprinsessan Victoria och gym-Daniel ska förlova sig.

Jaha. Och. Och. Och. Och. Och.

Någon nedanför pensionsåldern som bryr sig?

Annars är det mest den här frasen som ekar i mitt huvud just nu:

Then he said something else I didn’t understand
Because he came from the south of Sweden, he spoke just like a Dane

Från Hello Saferides underbara låt Lund. Kul att tre i bandet fick spysjukan dagen efter konserten i Lund, så det blev ingen spelning i Helsingborg.

Nähä, nu ska jag fota hockey.

Och sedan blir det Z på O’Learys. Det är i dag han ska skjuta ner bollen i Sir Alex Fergusons strupe.

TUUUUUUUUT

Klockan är strax före 17.

Är på väg hem efter jobbet, gåendes och halvnynnandes på en låt.

Det är lite småkyligt så jag försöker påskynda min sjuminuterssträcka till lägenheten.

Tankemässigt befinner jag mig i helgens nöjen.

DÅ.

Då väcks jag av ett högljutt ljud precis intill mig. Ett mycket oväntat sådant.

Jag hoppar till lite.

Vänder samtidigt blicken snett framåt till vänster, där det finns en stor parkering. Där står även två bilar vända åt mitt håll, cirka en meter från trottoaren jag går på.

En av bilarna lyser det i. I den sitter två personer: En tjej, som förmodligen ska övningsköra, och gissningsvis hennes mamma.

De ler och småskrattar. De skäms nog lite också.

Jag ler.

Ja, ni förstår säkert. Tjejen har tutat på mig.

Kul, tyckte jag.

Nu Bobby. Sedan rulltårta.

Hade det inte varit coolare om de hetat Ossijohn i stället?

Den förvirrade mannen som tror han är på en bank

Skulle jag skriva en bok skulle den förmodligen heta så. Mer om honom längre ner.

Han är en av de som överraskat mig på jobbet. En man i 98-årsåldern är en annan. Jag får ett samtal och svarar. Det första personen säger är (med ganska raspig och muttrande stämma):

- Jaha, så det var inte den där spökrösten nu!? Skönt att få prata med någon riktig.

Med ”spökröst” antar jag att han menar telefonsvarare. Jag ler.

Sedan då till mannens problem. I en text har det ”tappats bort” ett par rader i redigeringen. Och i och med att texten är en rolig historia så faller liksom poängen bort. Gubben vill då ha slutet på vitsen.

Snäll som man är lånar man lite av sin dyrbara tid för att ge pensionpensionären ett gott skratt. Jag hittar texten och läser fortsättningen.

Det blir tyst.

- Var den rolig tycker du?

- (fortsatt tystnad) Nje, inte direkt.

- Det tyckte du inte?

- Njea. Nej.

Jag höll med. Sedan bytte vi msn innan jag la på.

Samma vecka får min kollega ett telefonsamtal. En norrman frågar om det finns några udda människor i våra trakter. Det finns det tydligen, någon Ulrik eller Stig eller något sådant. Det visar sig att norrmannen gör research inför vårt grannlands svar på Filip & Fredriks ”Sveriges skönaste människa”. Det heter ”Norges herligste” och har gått på femman. Så nu ska de alltså till Sverige. Coolt att de ringer till oss i alla fall. Eller va fan, det var inte så coolt när jag tänker efter.

Nu till en annan man (alla dessa män). Han, i 75-årsåldern, kommer in, går fram till mig och nästan viskar:

- Jag skulle haft ett kuvert med mig, men jag glömde det.

Okej.

Han har inte möblerat klart på övervåningen om man säger så. Jag nickar och tackar för infon, samtidigt som mannen lämnar lokalen utan ett enda klädesplagg på kroppen (ja, han skäms så).

I dag äntrade han ånyo – med kuvertet i handen. Däri ligger en annons, som kostar 50 spänn att ha med i tidningen. Tror ni han har fått med sig det? Två tior och tre femmor räcker inte. Det blir bara 35.

- Jag kommer tillbaka lite senare, säger han.

Denna gången smiter mannen ut bakvägen, endast iförd ett par skyddsglasögon. Han tror ingen ser honom, men vi är flera vittnen.

Någon timme senare stövlar han in med sina bara fötter (som vid det här laget ser mer ut som isbjörnsfötter än människofötter på grund av det kalla vädret).

Mannen börjar rota under sina skyddsglasögon där pengarna ligger. Eller? Först kommer bara en tia. Sedan kommer ingenting. Svordomar hörs. Hans penis krymper alltmer till…ingenting. Då hittar han två 20-lappar i armhålorna. Sådärja.

Jag tackar och pekar mot elementet, där hans varma kläder hänger. Jäklar vad glad han blir.

Till sist den mest förvirrade av dem alla.

Det vill säga han som tror att vår tidning är en bank.

Jag har fått berättat för mig att det tidigare i våra lokaler fanns en sådan, men att det var några år sedan nu.

Den här mannen är rätt fräsch för att vara typ 80. Nä, skämt och sidor, han är ganska risig faktiskt. Förvirrad heter han i förnamn tydligen. Jätteförvirrad i efternamn. I mellannamn vet jag inte.

Första gången vi får kontakt så vill han sätta in 500 spänn.

Okej.

- Det går inte här tyvärr. Detta är inte en bank.

Sedan förklarar jag var den finns.

Min käre vän kommer tillbaka någon vecka senare. Då ställer han sig vid ett av våra bord och börjar skriva. Vad kommer hända nu?

En stund senare får jag en lapp. Där står det hans namn och bankomatkod.

- Kan du ta ut lite pengar?

- Tyvärr, detta är inte en bank.

Lika förvånad är han denna gången över svaret. Sedan går han. Utan lapp. Och utan vägbeskrivning. Tycker nästan lite synd om honom. Vill bara ge tillbaka lappen. Letar efter hans namn på facebook, men utan resultat.

I förra veckan ser jag hans rödlätta ansikte igen. Då går han in i lokalen bredvid i stället, där något företag håller till. Efter någon minut är han ute. Med eller utan pengar. Vet inte. Troligtvis utan.

Min kollega kom med en bra one-liner angående detta. Hon sa:

- Vill han däremot sätta in pengar går det bra.

Så får det bli.

Och därmed är första kapitlet i boken i stort sett klart.