YEEEEES!

Torsdag, klockan 8.15.

Mackan med prickig korv ligger på bordet bredvid filskålen med müsli. Zappar över till fyran.

Där sitter två snubbar. En har en svart tröja utan armar, svart hatt, runda glasögon och skägg. Han är lite halvlik Alexander Bard.

Den andre har vit skjorta och slips. Han är trött och har svårt att få upp ögonen.

Bordet framför den torra duon är fyllt av prylar, bland annat ett par monopelspel och ett gäng fotografier.

Bardkopian pratar. Jag fattar ingenting. Han snackar om ett språk som har 3 000 ord. Klingianska heter det. Ett språk som är enbart konstruerat för Star Trek, säger programledar-Steffo.

Jag tappar hakan i filen. Müslin fastnar i skäggstubben. Min första tanke är given: Åh nej, inte sånt här skräp. Jag får reda på att den nya Star Trek-filmen har premiär i morgon.

Bardkopian babblar vidare. Han är klingonist och har dessutom ett X mellan för- och efternamn. Han säger ett ord på klingianska (läs: Han harklar sig).

Mannen med slips är med i en svensk Star Trek-förening. Det är hans monopolspel. Man får inte öppna förpackningarna, säger han.

Spock kommer in i studion. Steffo frågar slipsmannen om hur många solar den nya filmen får:

- Sex solar, svarar han.

Okej, med andra ord är filmen lika bra som backlegenden Glenn Hysén var på Wembley mot England i VM-kvalet 1988 (han fick då sex getingar).

Steffo trivs. De fortsätter prata. Slipsmannen visar sina två extremt fula uniformer (en röd, en vit) innan Bardkopian avslutar sändningen med att återigen harkla sig ett par gånger.

*********

Torsdag, klockan 12.38.

Sätter mig i jobbilen. Är en aning stressad. Gasar. Skickar på P3. Jag vet att det är P3 Populär. Kan vara bra ibland, men Jocke Berg grämer sig lite i högtalarna. Allmänt slött, så meningslösa som bara Kent kan vara.

Låten tar slut. Programledaren Hanna Fahl tar över. En kille pratar. Spock kommer in i studion. Picard får sig en känga. The Next Generation nämns i var och varannan mening.

Jag svär.

DET VAR VÄL FAN OCKSÅ! STALKA MIG BARA!